Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 512 —
bakom den löfklädda udden, som bildade
en liten vik på andra stranden.
Modren började bli orolig och skulle just
be Birger och Ripa ta storekan, för att
fara ut och se efter Gerda, då, innan man
hann skjuta farkosten från land, den unga
flickan syntes roende hemåt med raska tag.
Snart stod hon på båtbryggan och be-
svarade med ett famntag och ett klingande
skratt modrens ömma förebråelser.
Gerda. såg så strålande och lycksalig ut,
att modren ovilkorligen frågade hvad som
händt henne.
"Ingenting, söta mamma!" — svarade
flickan, men hennes rodnad sqvallrade om
att läpparne inte talade sanning.
"Men hvarför rodnar du så? Hvarför flyga
dina blickar så skyggt omkring, i stället
för att möta mina? — Älskade barn, har
din mor inte längre ditt förtroende?”
Fru Aurora talade med en röst, som kun-
nat röra stenar, och Ripa fick riktigt gråten
i halsen, men Gerda förhärdade sitt hjerta
och bestod troget kärlekens första eldprof.
Hon hade lofvat Bruno att inte för någon :
berätta om deras tillfälliga möte, på det
att det inte skulle vara deras sista.
Arma barn! I sin oskuldsfulla oerfarenhet
trodde hon sig handla rätt mot kärleken, |
då hon bedrog modersömheten.
”Söta, älskade mamma! var inte så orolig.
Jag gick i land, förirrade mig i skogen, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
