Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 541 —
tidigt med oss, och lyckliga vi alldagsmen-
niskor, att inte våra själar äro alltför siame-
siskt sammanvuxna med andras; det kan
vara svårt nog att berga sig med egna li-
danden ibland. Och likväl finnas sådana
tvillingssjälar, sådana aningens martyrer,
men det är icke om dem vi nu vilja tala.
Den stackars Gerda, som allt tyngre bar
på den dubbla hjertesorgen, att vara så
långt skilj! från sin Bruno, och att fort-
farande förhemliga sitt ömma förhållande
för sin mor, öfvade sig stundligen i bedrä-
geriets, för ett af naturen oförderfvadt hjerta,
så svåra konst. För den unga fiickan hade
den för alla de andra så lifvande utflygten
till landsbygden endast haft skarpa törnen
under rosorna, och hundrade gånger var
hon på väg att bryta sitt dyra löfte till Bruno
och att yppa allt för sin oroligt spörjande
mor.
I enlighet med den olyckliga satsen: "Har
man bara tagit första steget, så gå de
andra af sig sjelfva” — hade hon börjat
en hemlig brefvexling med sin Bruno för
att, som hon trodde, trösta den af kärlek
och längtan så svårt bedröfvade. Han hade
ju vid deras sista möte på sina knän tiggt
henne om denna tröst; hur kunde hon då
vara så grym och neka honom den?
Under förevändning åt fru Aurora, att
hon skulle taga sig en liten promenad för
att få rosor på de bleka kinderna, smög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
