Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 662 —
husgud, gamle Ripa, han, som en gång er-
tappades såsom den originelle "inbrottstjuf-
ven”, och han; som enkom tycktes vara
skapad att uppofira sig för sin ”sudsengel":
Men hvarifrån skulle den gamle vännen ha
fått så mycket pengar, och hvarifrån sin
skådespelarekonst - att se så förvånad och
öfverlycklig ut vid fru Auroras förtroende |
om hjelpen ifrån höjden.
Medan Birgers tankar sysslade med dessa
frågor om "Perpetuus”, uppfångade hans
öron ljudet af: en melankolisk sång. En
grupp af nyfikne hade i närheten af Bell-
mans byst gjort till sitt centrum en skäggig
man med ett uselt positiv, men med ett
kolossalt banér, på hvilket i dåliga teck-
ningar, men så mycket mera lysande fär-
ger fanns afbildad den unge mördaren
Breitfeldts lefnadsöden och rysliga slut.
Visan, sjungen med en fordom troligen
ganska vacker röst, fast nu något sprucken /:
under årens tyngd, afhandlade hela den sorg-
ligt ryktbara mordhistorien, och vid dess
slut framförde sångaren en sens moral på
prosa, ungefärligen lydande så här:
"Arade publik, menniskovänner och gyn-
nare! Fåfängan och njutningsbegäret gjorde
dea’ unge, väl uppfostrade mannen till mör-
dare, hämdlystnaden och bränvinet ha ska-.
pat många sådana, men de sorgligaste af.
alla dylika brott äro de, som framkallas
af — den bittra nöden.” Den skäggige sån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
