Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
= 918 —
sinne, under det han höjde sina knutna |
näfvar högt i luften liksom till sjelfförsvar.
Att så mottagas af den, som hon ännu
af hela sin själ älskade, att så välkomnas,
då hon öfvergifvit sina lagrar, sina blom-
mor och sina applåder och ensam rest natt
och dag på diligensen i det ’omildaste vä-
der för att några ögonblick få sammanvara
med sitt hjertas ömma vän: det var för
mycket för den svaga qvinnan, och för myc-
ket för den firade skönheten, att i främ-
mandes närvaro så afskys och förödmjukas.
Isaura vacklade och var nära att falla.
Den unge läkaran förde henne ut i ett an-
gränsande rum och gaf henne några droppar.
En timma sednare gungade den tillintet-
gjorda på ångbåten, som gick till Göteborg,
för att på öfverenskommen tid vara åter i
Stockholm.
Förgäfves sökte Isaura lugna och trösta
sitt klagande hjerta med invändningen att
det var en feberyrande, som hade talat och
som gjort henne till skogsnufva och troll-
packa, och att Birger, om han varit vid
sans, skulle ha mottagit henne helt annor-
lunda. Den hemska bilden af hans fasa
återkom oupphörligen för hennes upprörda
sinnen, och hon kände sig så djupt olyck-
lig vid tanken på huru litet hon felat för
att af ödet så bestraffas.
Väl kunde bön fatta, att den finkänslige
Birger, som så bäfvade för att visa sig blödig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
