Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvamkistan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu var julafton. Han hade nyss därute i salen deltagit i
familjens julklappsglädje. Då överräcktes till honom ett stort paket.
När han öppnade det, fick han se sin gamla kramkista från första
fattigdomstiden. Han hade inte vetat, vart den tagit vägen,
den hade försvunnit, kanske råkat följa med de saker, som
funnos i fädernestugan, och som slumpvis auktionerades bort.
Han hade inte särskilt tänkt på den enkla tingesten. Inte var
det något bevänt med den! Men med åren började han känna
längtan efter den. Till sin hustru yttrade han ofta sin önskan att
återfå den. Men det vore väl omöjligt! Hustrun gömde hans
önskan i sitt hjärta, lät anställa efterforskningar, lyckades
finna den, återköpte den, och så vart den mannens käraste
julgåva.
Vilka minnen väckte den inte! Han fick tårar i ögonen, blev
så överväldigad, att han måste vara ensam.
Den gamla kramkistan! Vad gott hade den ej givit honom!
Tack vare den hade han efter hand förtjänat en förmögenhet.
Koppar hade blivit silver, silver guld. Den kringvandrande
kramhandlaren var nu miljonär. När han tänkte på hur mycket
han ägde, kände han en vällustig rysning i ryggraden. Och med
pengarna hade följt makt, han hade bestämmanderätt i
samhället. När direktör Borg, ordförande i stadsfullmäktige, sade:
»Så skall det vara!» — ja, då blev det så. Och allt detta för
rikedomens, för kramkistans skull! När han nu satt med den
på sina knän och höll händerna på den, var det som om han
smekte den, till tack för all välsignelse den bragt honom.
Med ens rynkade han pannan, fick en ny, underlig tanke.
Hans moder hade ofta varnat honom för högfärd. »Går det dig
väl i livet», hade hon sagt, »blir du rik, yvs ej, var ödmjuk!»
Och sannerligen, om frestelse till övermod någonsin låg nära
tills hands för en människa, så var det väl för honom, som
merkantilt och kommunalt behärskade samhället.
Han reste sig upp, satte kistan på stolen, började gå av och an.
Var han ödmjuk?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
