Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvamkistan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ömklig förvillelse? Var han en dålig människa, fast han trodde sig
vara en god sådan?
Nu haglade det ena bibelspråket efter det andra över honom,
heliga ord, som han i sin ungdom hört från moderns läppar, då
hon höll husandakt. Ett lät som en befallning: »Skaffen eder
icke guld, ej heller silver, ej heller koppar!» Ett annat var en
varning: »Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela
världen men förlorar sin själ!» Ett tredje liknade hot: »Det
är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik
att ingå i Guds rike.» Ett fjärde hade karaktären av ett
villkorslöst råd: »Tagen eder till vara för all girighet, ty icke därav
beror någons liv, att han har överflöd på ägodelar.» Ett femte
hade formen av en förbannelse: »Ve eder, I rike, ty I haven fått
ut eder hugnad!»
De kändes som piskslag, alla dessa bibelord. De svedo, han
led under dem, sökte väja för dem, men de träffade likafullt.
Han stönade, svettades, det var uppror i honom. Hans hjärta
klappade våldsamt. Han fann intet ljus i detta mörker. Hans
ande ropade på ett förklaringsberg, men intet gavs. Han stod
i en töckendal. Det var som om han skulle kvävas. Den tanken
var outhärdlig: För mig står ingen himmel öppen! När jag en
gång, med ståt, under berömmelse av människor, myllats ned
på kyrkogården, där redan min prunkande gravsten är upprest,
färdig att mottaga mitt namn i gyllene bokstäver — då finns
för mig, miljonären, ingen nåd!
Ingennåd!
I förtvivlan reste han sig upp, grep kramkistan med bägge
händer, lyfte den, som om han ville slunga den i golvet och krossa
den. Ty den var ju yttersta upphovet till hans vånda.
Men han sansade sig, händerna sjönko långsamt, kramkistan
sattes åter på stolen. Den var ju oskyldig. Det var han själv,
som var skulden till sina marter. Hur ynkligt att vilja hämnas på
ett dött ting!
Han hånskrattade åt sitt vredesutbrott, tog upp näsduken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
