Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällande sig till varandra, följde de leden sida vid
sida.
— Du är lycklig, sade den gamle, jag märker
det. Dina fötter trampa så lätt, och då du talar,
är det, som ville du sjunga helst. Du är mycket ung.
Lyckan älskar de unga.
— Skulle då icke jag vara lycklig? svarade efeben.
Har jag då icke nått det mycket höga? Hälsats har
jag av Hellas’ ypperste som segrare på den
olympiska tävlingsbanan och i mig själv har jag
förnummit, vad en människa förmår i sin krafts och
i sin viljas stora stund. Se, gubbe — icke är det
över mig själv, min egen lager och egen triumf,
som jag fröjdas och högmodar mig. Över det är
det jag fröjdas och lyfter mina händer i stolthet,
att en av de dödliges släkt kan nå så vitt, kan
förnimma egen kraft så allbesegrande och gudomlig.
Det är mig sagt, att för var dödligs gärning hava
gudarna dragit en gräns, över vilken hans fot ej
får träda. Jag har erfarit det gränslösa, nu vet jag,
att också det mänskliga kan förnimma det utan att
brytas och förintas. Se — det mänskliga, det
skönaste, starkaste och djärvaste av det mänskliga, äger
en lika fri vidd att, utan att bländas som Ikaros,
tumla i som den, de gudomliga äga som födslorätt!
Se, gubbe — det mänskligas mänsklighet vill jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
