Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prisa — den som på egna fötter stiger till Olympen
som Herakles på flammorna av sitt bål!
Stum gick den gamle vid hans sida. Först efter
långt tigande sade han:
— Mycket ung är du ännu, och så talar den unge
och förhäver sig. Men en gång skall du erfara,
vad jag nu säger dig. Den skönaste lott har du fått
dig till del, den att förnimma dig själv som
människa i hennes största styrka och djärvaste mod,
men också den vanskligaste. Gudar, som slå med
blixtar ur skyn, skola icke förfära dig. Men du
skall en gång frukta och i vördnad och ringhet böja
dig för gudarna i din egen själ. Du skall frukta
dem i skräck och förkrosselse den gång — du har
ännu icke mött den — då du sett mänsklig kraft
växa så högt, som mänsklig kraft kan, och du lär
känna, vad den i sitt innersta är. Det är detta
innersta i din kraft jag kallar det: gudarna i din själ.
Då du mött dem ansikte mot ansikte, då skall du
förstå, vilka de äro och att de äro större än du.
Då skall du förstå, att du ännu icke sett det
gränslösa.
Så talade den gamle. Men den unge log ett djärvt
och segervisst leende, vinkade med handen och lopp
före honom nedför stigen. Snabbt, snabbt ville han
dit, där inseglet på hans lycka bidade honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
