Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du älskar att gäckas med gåtor! ropade han
till avsked. Jag blåser på dina gåtor som barn blåsa
på fjäder. Farväl!
Aftonen därpå stod han på det isthmiska näsets
berg, i samma ögonblick solen begynte sjunka i den
fjärran viken långt nedanför hans fötter, medan
Korints murar och den välvda borgklippans akropol
skimrade mot dess blå rymd och horisontens
purprade molnbilder som en vit fågel, som slagit ned
på stranden. Runt därom slöt sig trädgårdarnas
mörka myrtengrönska och stungo cypressernas stela
kronor som nålar upp genom skymningen, liksom
redo att fånga på sina spetsar de första av nattens
frambrytande stjärnor. Alltefter det mörknade,
regnade deras skimmer ned, vattendroppar likt,
upplösta i luften ännu förrän de nått jorden, men
fyllande rymden med sin mjuka fukt.
I den heta mörkningen försmalt den, den vita
staden där nere, löstes upp och plånades ut, som
hade den aldrig varit, blott varit målet för en dröm,
det flackande skenet av en begäran. Och plötsligt,
omsvept av detta utsläckande mörker, denna
hemlighetsfulla dunkelhet, som löste upp och plånade
ut, greps Everymenos’ hjärta av en oro, en
naggande ängslan, han ej kunde betvinga. Där borta,
där nere, gömd av detta mörker var någonstädes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
