Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjönk på knä, slog händerna för ögonen och
stammade en förvirrad bön till någon barmhärtig gud.
Ännu en dag förliden, och Evrymenos gick i en
ny skymningstimmes solfallssken genom strandens
myrtenträdgårdar och lagerlundar och vid hans sida,
omsluten av hans arm, vandrade hon, han så
mycket älskade. Åter gled solen ned i ett vatten färgat
av purpursnäckors blod och av dimblått, svävande
töcken. En ny natts stjärnor stänkte det första av
sitt silver på gräs och vaggande blad. Ur snåren
spelade insekternas instrument, medan
näktergalarnas strupar försiktigt började pröva sina smäktande
kantilenor.
Vad som ännu i går var fasa och beklämning, var
nu förgätet och förfluget. Evrymenos’ händer
grepo kring hans älskades skuldror, hans läppar
sökte hennes mellan smekningarna, som skälvde
av ordlös lidelse, som bladen skälvde, som
näktergalsflöjterna, som stjärnglimret. — Nu, nu, viskade
han, är mitt livs timme full! Som något, som ej
längre kommer mig vid och redan synes mig ringa
och fattigt, ligger triumfen bakom mig, jublet,
hyllningen, ett helt Hellas’ bifall. Det är nuet just nu,
det är detta mötes afton, det är du, outsägligt
älskade, som är kransen, som kröner mig och gör
mig till mitt ödes herre, besegraren ej av tävlande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
