Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFRODITES LEENDE
vad har jag kvar? Jag är en gammal man och en
ensam. Den jag kärast hade togs ifrån mig. Mina
barn, i vilka det jag var skulle vidgas och
mångfaldigas, hava övergivit mig att själva pröva det,
jag prövat. Jag vet, att dö är människolott. Gudarna
hava skiftat den. Men — var det icke det, jag
bekände en gång? — mot det, gudarna skiftat, har
människan satt något annat: en tro, en dröm,
en förhoppning, en vilja. Det var tron, drömmen
och förhoppningen om det mänskligas egen makt
och hennes vilja att giva den verklighet. Jag stod
en gång som segrare på ett segerfält. När jag vände
om därifrån — stoltare, gladare, mer säker om min
kraft än någon människa ännu varit — bet sig på
en gång en okänd, vanvettsblind fasa, sänd jag vet
ej av vilken ond gudom, kring min hjärtrot och
jag ropade ut i luften vilda, meningslösa frågor om
ting, som i samma förskräckliga stund lågo på några
stadiers avstånd allenast från där, jag stod, i det
skärmande, trygga hägnet av goda gärningar och
trogen id. I ett ögonblick av en lycka, som ej kunde
skänkas fullare, och då allt i mig steg som en
darrande pil från en bågsträng upp mot en rymd så
svindlande hög, att allt, som mitt var, bara blev
klang och rus och eld och hänförelse, och på
samma gång välvt så strängt, klart och stelnat kring all
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
