Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Homeros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
— Äro hellenerna så glömska och otacksamma?
frågade han sig, ty det förtröt honom. Men efter
hand tänkte han: — Mig och mina sånger kunna
de icke förgäta. Men så stor är nu deras vördnad,
att de ej längre djärvas störa min ro i min höga
ålderdom. Som en gudom, vars celia man ej dristar
sig att beträda, är jag vorden, och som man offrar
till en gudom, utan att det är offraren tillstått att
framträda inför dess ansikte, så äras och vördas jag
nu. Och vid den tanken gladde han sig.
Så begav sig likväl en dag, en afton då solen
redan böjde sig mot sin nedgång, att en ung
rap-sod kom vandrande genom de thessaliska
poppel-och järnekskogarna längs den branta bergsstig, som
ledde till hans hus. Lyran bar han i ett band över
skuldrorna, och Homeros, som på länge ej hälsat
en främling och hört någon föra plektern, inbjöd
honom under sitt tak och förplägade honom
rikligen med färskt nötkött och av det kostliga vin, han
förvarade i ogarvade getskinnssäckar, konungars
gåva. Men efter måltiden togo de båda plats på
stenbänken framför husets dörr, och Homeros
utfrågade den andre om hans färd och dess mål.
— Till de trakiska barbarernas land går den,
svarade den unge. Märk, min lyra bär jag med mig,
3.
— a/ Ugglas, Afrodites leende.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
