Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Legenden om fra Ambrogios fromhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vespern var slut. Klosterkyrkans lilla gälla
malmklocka hängde åter orörlig under sin huv på gaveln,
men allt fort skälvde i den ärggröna metallmanteln
den dallrande ton, obestämbar och tunn, som ännu,
långt efter det ringaren släppt greppet kring tåget,
kan darra kring en nyss tystad klockkläpp, liksom
bävande för det sista vingslaget ut i den tomma
luften att brista och lösas upp däri. Medan långt
ute över bergssluttningarnas vigner och den blå
’Arnodalen, där flodens vida bukter, fördrömt
återkastande kvällshimlens rodnande ljus, ännu blänkte
fram mellan de dunkla poppellundarna, det sista
flyende ekot av dess sjungande röst redan gungade
bort mellan de runda kullarna och, likt en trött
fågel, i allt tyngre och tyngre flykt sjönk djupare
mot dunklet där nere och blev borta i tystnaden.
Kantorn hade samlat ihop de präntade
sångböckerna på läktaren i kyrkan, och i den djupa
fönstersmygen i librariet, där, fastlänkade vid rostiga
järnkedjor, de tunga, läderbundna folianterna och
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
