Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Legenden om fra Ambrogios fromhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
legenden om fra ambrogio
Fra Ambrogio stod och lyddes och såg. Stora,
outgrundliga vilade hans ögon på platsen, där
facklorna lyste och lutorna spelade. Utan glans varken av
begärlig åtrå eller redan halvförglömda hågkomsters
vemod voro hans ögon, men ej heller stränga, hårda
och dömande. De voro ens, som redan har så långt
bakom sig det de sågo, att det blivit något för alltid
främmande, något som sjunkit till djup, varifrån
det aldrig skulle återvända, något som icke längre
kom honom vid varken som längtan eller hat, ett
skuggspel av en lövad gren på en kalkad vägg, en
overklig lek av morgondimmorna över en flod.
Så länge sedan var det, han sist vandrat därnere,
att det var som skulle det aldrig hava varit — så
länge sedan han själv varit en av dem, som nu läto
lutorna klinga och skratten stiga, själv vaken
mellan pokaler och unga kvinnor sett natten gå och
stjärnorna tändas och blekna igen över vins och
kyssars lycka, själv på unga dagars dårskap och
drömmar ött de tankar, som blott hade rätt att
vändas till ett: den kristna själens rätta fromhet.
— Herre, viskade fra Ambrogio, där han stod
vänd mot den blå natten, Herre, du vet det: allt
har jag givit dig, allt! Begärets frätande låga har
jag ryckt ur mitt hjärta, som man rycker en brand
ur en eld, och jag har trampat därpå med min fot,
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
