Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Legenden om fra Ambrogios fromhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
legenden om fra ambrogio
mig, de hava stött mina skuldror, då de vanmäktiga
signade under späkelsen, de hava torkat den kalla
svetten, de hava tvättat mina värkande sår. Herre,
du har icke vikit bort för min bittra skuld, du har
talat med mig och lärt mig, och för mitt utrivna
hjärta har du skänkt mig din heliga ödmjukhets,
din heliga självuppgivelses vishet, o Herre Jesus
Kristus!
Hans röst, som ännu blott varit ett viskande
mummel, steg högre och högre, hans läppar rörde sig
i alltmer brinnande iver, hans åkallan lyfte sig
halvt i ropande och våldsamhet. Det var som talade
han till någon alldeles vid sin sida, men en som
blott förstrött lyssnade till hans tal, en om vilken
han ej visste rätt, om han hörde. Han vände icke
åter om till sina böcker, han stod allt fort där
framme vid fönsterbågen med händerna slutande
sig kring ebenholtskorset vid repgördeln.
— Allt gav jag dig, allt, allt, Herre! Som du
själv befallde ynglingen i din heliga skrift, gick jag
bort och sålde allt det jag ägde och gav till din äras
pris. De fattiga och elända bespisade jag, de nakna
klädde jag och din tillbedjans rum smyckade jag
med det kostligaste, som kan köpas för penningar.
Se, en fallande och arm hydda var din helgedom på
s-
— af Ugglas, Afrodites leende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
