Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Legenden om fra Ambrogios fromhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
legenden om fra ambrogio
ligt, något lönligt anlöpande, smygande sig upp
genom hans lemmar och gripande ett grepp kring
hans hjärta? Var det deras skuld, spelets, dofternas
och skrattens, att något likt en avsomnad, resande
sig ur en grav, långsamt började röra sig i detta
döda -hjärta, liksom inifrån trevande på dess frusna
väggar, och att kinderna började bränna som av
hettan av ett rus eller svedan av otorkade tårar?
Nej, det kunde icke vara så. Men natten, vårens
blå natt, var full av oro, och han kände dess ljumhet
hetta i sitt bröst. Och varför förnam han ej lika
klart som förr i sitt öra den sällsamma viskning,
som sade honom, att han ej talade allena, men att
Herren svarade honom? Dock, han ville icke
förtröttas, han ville bedja denna natt, bedja inför sin
Herres bortvända ansikte, bedja tills han förstod,
alt han äntligen hörde honom, och den djupa frid,
som alltid uppfyllde hans hjärta, åter bodde där.
Fra Ambrogio vände ljudlöst dörren till sin
kammare. Med snabba steg ilade han genom de tysta
gångarna, där månskenets mjölkvita fläckar
famlade som andehänder efter flikarna av hans kåpa,
och, hunnen till klosterkyrkans port, sköt han upp
den, trädde in och kastade sig på knä på altarets
trappstenar.
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
