Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Legenden om fra Ambrogios fromhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
legenden om fra ambrogio
Fra Ambrogio bad. Hans händer, mot vilka han
stödde sitt huvud, vilade knäppta på kanten av
altarbordets marmorskiva, tätt vid det lilla kristallkärlet
med Getsemaneträdets mystiska ros. Med vidgade,
undrande ögon sågo de heliga Guds män och
kvinnor, radade vid sidorna av den välsignade modern
i deras mitt, ned på honom från altartavlans gyllene
vägg, medan de tunga strålgloriorna brunno kring
deras huvud som stora solar och den röda kupan
över den ensamma, evigt brinnande silverlampan
framför tabernaklet spred över deras drag ett
osäkert skimmer av rosenröd blodfärg.
Fra Ambrogio bad. Men förgäves hade han flytt.
Den glastunna klangen av lutorna därborta trängde
dämpat ända dit in under det helgade rummets
valv, susande samman med lampans sjungande sus,
och blomdoftens tunga moln flöto in genom den
öppna dörren och blandade sig med den kvardröjda
rökelsens söta doft. Ända dit in bakom Santa
Annunziatas korstecknade murar stal sig världen
och dess fåfänglighet på smygande fötter och
omsvepte den bedjandes sinnen med sitt begabberi och
sin förförelse. Han betäckte öronen med sina
händer och hörde jonerna all jämt, han höll andedräkten
inne och förnam allt fort välluktens sötma. Det
var som gömde han dem, de veka och lustiga melo-
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
