Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Legenden om fra Ambrogios fromhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
legenden om fra ambrogio
det då så, att vad en gång stigit in i en stackars
dödligs liv, för alltid blivit delar därav, formade
det efter sitt beläte, beseglande det med sitt signet
och tryckande däri spåren av sina fötter som i sand
eller fuktig jord! Vad förmådde ånger och böner
och späkningar — den förskräckliga natt kom alltid
en gång, då allt det, man trott dött och jordlagt,
skulle stå där med sitt ansikte mot ens eget och
viska i ens öra: Minns du oss... ?
— Jesus Kristus, Frälsare — Guds heliga
obefläckade moder Maria ...!
Det bröt upp som ett skrik genom hans strupe,
och under de mörka valven irrade ett ögonblick ekot
som vingslagen av en plötsligt uppskrämd fågel.
Men hon dock, hon dock–-hon, Guds heliga
moder Maria på altarväggens guld, hon var dock
där, ensam ej förvandlad, ensam ej förklädd till en
skräckinjagande fantom, ännu lika jungfruligt blid
och furstligt hög, där hon stod under sitt mörkblå
dok med den månguddiga stjärnan darrande på sin
späda axel. Och hon sträckte ut sin hand — hon
levde, hon kom där, hon skred emot honom — ja,
alltjämt densamma, lika blid och hög och
beskärmande som alltid. Hon skulle frälsa honom — då
plötsligt, i ett slag, också med henne förvandlingen
skedde, det var icke hon mera, men en annan — en
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
