Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Legenden om fra Ambrogios fromhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
legenden om fra ambrogio
jordisk kvinna som de andra, underbarare blott,
mer strålande skön än de, mer ren kanske...
Ja — det var hon: den kvinna han högst älskat
av alla och som dött för hans skull — ett
anklagande vittne, också hon, en spökbild från det
förgångna. Allt närmare kom hon, nu stötte hennes fot
vid den kristall, där Getsemanes heliga ros vilade
— och med ens sprängdes dess sköra skal med en
tunn, bristande klang, och ur dess smulade skärvor
sköt som ett samlat knippe stammar och vidjor, ett
törnesnår blommande i förvildad prakt med tusen
susande löv och hundra blodröda rosor, bredande ut
sig, fyllande hela altarrummets vidd, slingrande sina
stänglar kring pelare och kandelabergrenar — ett
törnesnår likt det, som vaggade över den älskade
dödas grav...
I denna stund kände fra Ambrogio kring sin
panna de kalla fläktarna från den öppnade
avgrunden och av förintelsen, som gick förbi.
Men mitt i detta blommande törnesnår,
överskuggad av dess susande bågvalv stod hon där, den höga
och sköna jungfrun, den himmelska med den
jordiska dödas älskade drag. Stod där med den
mång-uddiga stjärnan darrande framför sin skuldra och
händerna sträckta mot hans famlande och förvridna.
Hennes blickar logo mot hans. Och hennes läp-
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
