Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Kammartjänare Norberg och spökena - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kammartjänare norberg
sågo på honom med skumma, bedrövade ögon,
tovande, ovissa, med en enda lång, undrande fråga:
"Vem är du, som hittat väg till oss ? Du själv — är
du lika ensam som vi, lika övergiven, lika glömd av
hela världen? Hör du till oss, du också?"
Och plötsligt förstod han: det var ej fiender,
ondskefulla väsen, som stodo där i skuggmuren
runtomkring honom, mäktiga varelser från en annan
värld än människornas, lystna att dräpa och förinta
intränglingen i denna värld — denna mörkrets
hemlighetsfulla värld var hans egen, den var i hans eget
kött och blod, delande hans egna villkor, mötande
honom som en jämlike, en broder, ödslighetens,
ensamhetens, de förgätnas brödra- och systraskap —
det var det, som tog emot honom. Det som han
själv ’hörde till.
Han själv var en gammal fattig, utsliten, till intet
mer dugande tjänare, vars herre lämnat honom och
som jagats från sitt näste. De voro makter och
väldigheter, en gång vördade och stora, en gång ärade
med knäfall, utsträckta händer, böner och
offergåvor. Men fallna makter och väldigheter voro de,
störtade från sina rum, utkastade i förakt och
ringaktning. Ingen skrämde de mera med sina rynkade
ögonbryn och mumlande stämmor, ingen kom till
dem mera med ett bankande hjärta, med tårar,
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
