Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Kammartjänare Norberg och spökena - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kammartjänare norberg
gemensamma lidandets namn. De kunde luta sig
tillsammans, närma huvud mot huvud och axel mot
axel i förbundet av det elände, de alla delade.
Vredgas, anklaga, förbanna — vad det allt blev
meningslöst nu, då famn stod öppen mot famn och
hand låg i hand! Människovärld och skuggvärld —
vad stod åter av dessa tanklösa ord? Vad som stod
åter var den stora gemenskapen, det inbördes
förbarmandet, mildheten, förtroendet, godheten. De
ensammas, de utstöttas, de häddas, de genom bitter
smärta förlöstas äntligt med tårar vunna arvelott.
Nej, nej, han var inte rädd längre! Inte ens för
den där Ebba Brahe, om hon skulle komma, eller
Klara nunna. Här hörde de hemma, också de. Alla
bedrövade och hemlösa hade hem här. Han mindes
med ens den utelåsta hunden på Götgatan. Han
mindes mannen, som stått och sett ned i vattnet på
Norrbro. De skulle vara här, de också...
Han reste sig upp. Han ville nå något — en hand,
en famn. Alla, alla ville han nå — alla olyckliga, alla
frysande — alla ensamma djur och förtvivlade
människor därute på gatorna och vägarna — alla
dödsdömda makter och fördrivna furstar — alla
avsatta gudar — alla sjunkna världsåldrar och
förkolnade stjärnor...
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
