Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Grünstettens hjälte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRüNSTETTENS HJÄLTE
till intet av ett tusenfaldigt förakt, de bedragnas
vrede...
Herre Gud, han kunde inte hjälpa, att han inte
var någon hjälte, han visste, att han inte var det,
och gjorde inte anspråk på att vara det — han var
den gången bara en vanlig pojkslyngel, knappt
utvuxen ens än, som haft tråkigt i handelsskolan,
där farsgubben satt honom, vantrivts och längtat
efter äventyr. Så hade han i ett oöverlagt ögonblick
skrivit in sig som frivillig utan att förstå, vad han
gav sig in i. Vad han gjort, var i alla fall inte så
dåligt för en sån som han...
Men tvärs genom ett slags böljande dimma, där
det dök upp och sjönk ner och dök upp igen, kunde
han ibland skymta ett stort, trähårt ansikte under
ett skalligt framhuvud och med ett otäckt skottsår
med söndersprängda kanter i en tinning, ur vilken
det rann blod och grå hjärnsubstans. Det stirrade
mot honom med ett par grymma, hårda ögon...
I sina hårrötter kunde han känna ilningar av något
kallt stål, pressat mot dem ... Sådana gånger ryste
han till och det ryckte i ryggen på honom — han
tyckte, att han ännu en gång bara ville springa,
springa som en galning — springa undan Gud vete
för vad — springa liksom undan sig själv, i vettlös
fasa... Ända tills han fick det skakat av axlarna
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
