Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Grünstettens hjälte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grünstettens hjälte
som en otäck nattmara. Bah! — det gick över. Det
glömdes så småningom både av honom själv och
alla andra. Och den ende, som skulle kunnat förråda
honom — han kunde det i alla fall -inte längre.
Men det gick inte över och glömdes inte.
Grün-stetten, det lilla obeaktade Grünstetten, hade fått
en hjälte att berömma sig av och sätta som
heraldisk figur i sin vapensköld. Långt förrän han var
tillbaka igen, hade pressen berättat om saken och
en provinsiell familjejournal hade till och med låtit
en xylograf teckna i trä den stolta episoden —
fiendens patrull hade blivit ett helt regemente
fyllande fonden med sina kolonner, medan han själv,
mellan hopar av plastiskt utsträckta lik, stod på
knä vid haubitsen i förgrunden med ett heroiskt
kast på huvudet och ena handen mot bröstet i en
verkningsfull gest, allt belyst av den uppgående
solens strålar. När han såg det, gjorde han en
grimas av kväljande äckel. För djävulen, kunde de inte
låta bli...! Och då han åter var hemma och stod
där på järnvägsperrongen, medan alla de gamla
vännerna, som kommit att möta, hurrade och
svängde hattarna och en liten tös i vit klänning,
skärt sidenband om livet och en blåklintskrans kring
det papiljottlockade, ljusa håret neg för honom,
läste upp en liten vers, som hon fått lära utantill,
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
