Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Falk: Om mässing och om mässingstillverkningen i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MÄSSING OCH OM MÄSSINGSTILLVERKNINGEN I SVERIGE 119
medeltidens första sekel, men när så en gång skett, spred sig
kännedomen om legeringens framställningssätt hastigt nog, så att vi redan
i slutet av 1100-talet finna en rätt livlig mässingsindustri i Belgien
och snart därefter jämväl i norra Tyskland. Här liksom i österlandet
var det i den religiösa kultens tjänst, som den nya metallen till en
början ställdes genom tillverkning av ljuskronor, oblataskar, dopskålar
o. s. v. I många belgiska kyrkor ännu förvarade alster av denna
första, där inhemska mässingsindustri (efter en av huvudorterna för
mässingstillverkningen, staden Dinant, kallade »dinantéries» eller
»dinandéries») visa en redan tidigt vunnen stor konstskicklighet vid
metallens formning.
Länge nog var tillverkningen av mässing bunden vid de orter, där
galmeja fanns att tillgå, såsom å Sardinien, Spaniens nordkust, i
Belgien, Tyskland, (vid Aachen, Stollberg, Iserlohn m. fi. platser) o. s. v.,
och det dröjde, innan man vågade sig på att framställa mässing med
hjälp av till framställningsplatsen hämtad galmeja från fyndorter på
längre avstånd.
I vårt land sökte Gustav Vasa flitigt efter någon möjlighet för
inhemsk mässingstillverkning, lät efterspana galmej aförekomster och
strävade efter att värva »mässingssmeder», dock förgäves. Något
som med ali sannolikhet givit anledning till konungens försök
härutinnan, var den omständigheten, att de genom reduktionen av
kyrko- och klosterinventarierna sina kultföremål av dyrbarare metall
berövade kyrkorna börjat att ersätta den uppkomna bristen genom
inköp utifrån av mässingsalster, samtidigt varmed Gustav Vasa
måste finna sig uti att få ringa betalning för den råkoppar, som måste
exporteras, då den icke fick någon användning inom landet. Genom
en mässingstillverkning i Sverige, för vars alster tydligen avsättning
kunde påräknas, skulle en god del av den eljest till utförsel dömda
kopparkvantiteten, som upphämtades ur kopparbergen, komma till
fördelaktigare användning.
Som redan sagts, lyckades icke den första Vasakonungen uti sina
bemödanden att igångsätta någon mässingstillverkning inom landet,
men hans sådd bar emellertid redan snart nog efter hans död den
skörden, att under något av konung Erik XIV:s första regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
