Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hästar voro borta utom en klippare af sämsta ras, den
han aldrig värdigats rida; han gick in i hundstallet,
han såg endast tio tomma koppel. Då blef hans hjärta
fullt, ty han kände, huru man skilt honom från
de enda lefvande varelser, som älskat honom. Alla
andra, vänner, trotjänare, gårdsfolk, åbor, hade
så småningom, allt efter som fattigdomen framskred,
visat ett ändradt uppförande, men dessa tio de hade
varit sig lika. Han förvånades öfver, att han icke
känt saknaden så bittert däruppe i den fäderneärfda
bostaden med dess minnen, ty han glömde, att han redan
gråtit bort den saknaden sedan flera år. Han gick ut
på borggården. Där mötte honom en syn, som med ens
försatte honom in i hans verkliga belägenhet. På
en fyrhjulig, med tre par oxar förspänd kärra låg
ett berg af möbler och husgeråd, underst den stora
eksängen med de präktiga sniderierna, väldiga klädes-
och linneskåp, som voro timrade likt fästningar
mot tjufvar, faderns arbetsbord, familjens matbord,
därofvanpå bänkarna från hvardagsrummet med flikar af
frånrifna bonader i granna färger, moderns stickbåge,
farfars stol med de stoppade stöden och den höga
ryggen, och öfverst hans egen vagga och den lilla
bönestolen, på hvilken modern så ofta bedt för den
lilla i vaggan; knippor af lansar, svärd och sköldar,
hvarmed förfädren en gång tillkämpat sig och försvarat
alla dessa stycken af den gröna jorden han nu skulle
lämna ifrån sig för att gå ut i världen och i sitt
anletes svett förtjäna sitt bröd. Alla dessa döda
ting, som på sina platser utgjort delar af hans jag,
lågo där som lik, som uppryckta träd, hvilka visa
rötterna; det var ett ofantligt bål af minnen, som
han velat tända på.
Nu gnisslade portarne, vindbryggan drogs upp,
körsvennen slår en klatsch öfver ryggarne på första
anspannet, det knakar i fimmelstänger och linor,
och det väldiga lasset ristar fram på den stenlagda
gården, och när det rullar öfver träbrons plankor,
dånar det som ekot ur grafhvalf.
»Sista lasset?» ropar körsvennen på portvakten.
»Sista!» svaras inifrån porthvalfvet.
Ordet »sista» gör ett djupt intryck på herr Sten,
som själf känner sig vara den sista, men han hinner
icke öfverlämna sig åt vidare betraktelser, ty en
karl med ett främmande ansikte träder fram och håller
klipparen invid hans sida.
»Slottet skall stängas», säger han.
»Hvarför stängas?» frågar herr Sten blott för att få
höra sin röst igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
