Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
er, att ni gjort bekantskap med lådmästaren och
fanföraren, ty han är en mäktig herre, fast han går
med påsen, då han är på färdvägar.»
Herr Sten, som icke var van vid sådan myckenhet öl,
allra minst af det enkla slag, som här bestods,
började känna sig sömnig och steg upp för att gå
till sofstugan. Men Claus kunde icke på några villkor
förmå sig att biträda hans mening.
»Nej, sitt kvar, kära, och drick en bägare vin med
mig, det är en sådan vacker afton, och långt till
sängs har ni inte heller; skulle ni bli sömnig,
så skall jag bära er uppför trappan.»
Herr Sten kunde omöjligt dricka mer. Claus blef
förnärmad och frågade, om han vägrade dricka med
lådmästaren. Sten bad förlåta, men kunde inte. Claus
menade han var högfärdig, men det skulle han akta
sig för, ty sådant fick man tillbaka. Sten kunde
för sömn knappast urskilja, hvad som sades, och
klättrade uppför stegen till sofstugan, där han i
skumrasket letade rätt på en dyna, på hvilken han
föll ner och genast insomnade. Han hade emellertid,
som han tyckte, sofvit ett helt dygn, då han erfor
en brännande känsla, som om man släppt eldgnistor i
hans ansikte. Han reste sig upp och hörde, att hela
stugan var fylld med den mest helvetiska sång af
ett insläppt myggstim. När han mor-nät sig något,
kunde han äfven urskilja människoröster och högst
bland alla vännen Claus’ basstämma:
»Å, det är en sådan satans flink pojke. Gamla, gamla
bekanta far hans och jag. Litet bortskämd med fina
kläder och sådant, men det ska vi nog ta bort! -
Gästgifvarel Mera claret! - Jo, se far hans hade en
gammal skuld till mig. Passade på, jag! - Håll till
godo, klockare!»
Sten sprang upp och såg genom en springa i väggen,
hur Claus satt och förde ordet vid bordets kortända
med gästgifvaren och någon, som måste vara klockaren,
såsom bisittare. Bordet var belamradt med stop och
kannor, och gästerna tycktes icke hafva törstat.
Klockaren, som ansåg, att gesällen talat nog länge,
tog nu ordet.
»Hör, Claus, du säger, att han inte är någonting,
att han inte sitter vid någon syssla och inga pengar
har. Vet du, hvad en sådan junker kallas?»
»Nej, nej!»
»Jo, den kallas en drifvare. Vet du, hvad lagen
stadgar om lösa drifvare?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
