Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlad frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
skulle taga Stens kläder, när han var död, samtidigt
med att han uttryckte sin beundran öfver det
förträffliga yllet i rocken; han trodde för öfrigt,
att man kunde ändra gamla byxor och bad Sten för
all del icke glömma att se efter, om det låg något
i fickorna. Lifvet vore mycket bekymmersamt, och
föräldrar, som icke lärde sina barn arbeta, vore värre
än mördare, och att ge barn uppfostran vore att göra
dem vanföra. Sten skulle ha blifvit en god smed, om
han fått lära sig från barndomen att föra släggan, och
han skulle vid det här laget ha gått i brudsäng med
flickan i järnvågen, som i dess ställe trolofvat sig
med en af kungens drabanter, men det skulle Sten inte
vara ledsen för, ty han hade ju inte långt kvar att
lefva, och Claus skulle bära fanan framför liktåget,
såsom ett tecken, att han förlät junkern allt ondt
han hade gjort.
Vid denna sista tanke öfverväldigades Claus så af
ädla känslor, att han brast i gråt så som endast en
drucken kan gråta.
Men Claus fick aldrig bära fanan, både af det skälet
att han icke var fanförare och af det att Sten kom
sig.
En vacker höstdag släpptes han ut från hospitalet
med den förklaringen, att han icke var sjuk längre,
men att han aldrig heller kunde bli så frisk, att han
skulle få arbeta. Nu kände han hela den förfärliga
sanning Claus hade uttalat: uppfostran hade beröfvat
honom medlen att uppehålla lifvet. Han gick förgäfves
omkring i detta redan ordnade samhälle och sökte sin
plats; det fanns ingen plats för drönarna i denna
kupa. Nåväl, då återstod endast att fly denna och
söka en annan kupa, där rnan lät arbetsbina föda
drönarna. Han kom att tänka på klosterstiftelserna,
där man icke arbetade, men ändock lefde mycket godt
och fick använda sin tid till sådana ädla nöjen som
konster och vetenskaper, och han förvånade sig öfver,
att han icke förr kastat sig i kyrkans armar.
Med lätta steg vandrade han ner till
Svartmunkeklostret vid Österlånggatan och ringde på
klockan. Portluckan öppnades, och en tjänande broder
frågade Sten om hans namn och ärende. Han gaf sitt
namn och bad att få tala vid priorn rörande inträdet
i klostret. Porten öppnades, och Sten släpptes in i
trädgården, där han ombads att vänta. Emellertid satt
priorn inne i kapitelrummet och genomgick jorde- och
ränteböckerna med gårdsmästaren, hvarvid åtskilliga
brister visade oroande tecken till en återgång i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
