Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda främmande talade, räknade han sig icke till last,
utan, som vi skola se, gjorde han sig det tvärtom
till godo.
»Det är ett dumt folk, den här svensken», sade
Dagöboen, som genom en öfverlägsen kroppsstyrka ansåg
sig ha rätt att säga hvad han tänkte.
»Ah, du skall inte prata illa om svensken», svarade
den andre, hvilken icke på ett sådant nattligt
tumanhand vågade någon ohöfligare form af motsägelse.
»Kan man tänka sig så oföretagsamt folk som de här
fiskarena bara! Om de förstodo hvad ejderfågems dun
är vardt ner i djupa Ryssland, skulle de kunna göra
sig stora pengar.»
»Ja, ser du, svensken tycker det är synd att ta bort
dunet från fågeln, som behöfver det till äggen.»
»Ja, det är just däri hans dumhet består! Ty tar inte
han det, så tar utländingen det, liksom allt annat.»
»Nej, det är icke dumhet, det är hygglighet att tänka
på de efterkommande, som skola också få draga nytta
af fågeln, hvilken skulle försvinna, om man oroade
honom», genmälde fåglarnes landsman.
»Det är icke sant, att han skulle försvinna, men
kommer utländsken, så tar han både ägg och dun.»
»Det må han göra, om han har samvete; svensken förblir
hellre fattig, än han bär sig illa åt.»
»Det är just det, som är dumt. Men nu till en annan
sak: hvarför jagar ni inte lekatt och ekorre härute,
som man gör upp i land?»
»Därför, att man har nog göra med fisket och tar
hellre det säkra för det osäkra.»
»Det är rätt; men jag skulle hellre ta en säker
penning för skinn och dun än en osäker ur sjön; hade
jag inte annat för mig, så skulle det inte dröja,
förr än jag kunde köpa både min fisk och ett stycke
jord att bygga på.»
Svensken lät samtalet falla och delade kost med esten,
som hade ankrat för stiltje utanför skäret.
I soluppgången, då det blåste upp, lämnade de båda
främmande skärboden, föga anande hvad slags frön de
kastat ut i Kristians oodlade hjärna.
När denne hört ljudet af de bortgåendes steg
försvinna, sprang han upp och gick ut. Den uppgående
solen belyste det öppna hafvet, som lätt krusades af
morgonbrisen och öfver hvars yta måsar och tärnor
kretsade. För Kristian var denna scen icke ny, men
i dag syntes solen lysa gla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
