Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Kristian kom ut, gick han rakt ner till stranden
under tankar på huru han så hastigt blifvit lögnare
och huru bekvämt man redde sig med en lögn genom
lifvets kvistigheter. Därpå borrade han alla båtarne
utom den största skötbåten, på hvilken han hissade
segel och styrde ut till Trollhättorna. Där lastade
han till solen gick upp. Då hissade han igen och höll
rätt ut på solgatan.
*
Det hade gått ett par år igen. Den gamle fiskaren
och hans hustru voro döda. Sonen Hans hade tagit
gården och gift sig med en fattig flicka. Kristian
hade icke hörts af och var vid boskiftet förklarad
arflös, emedan han lämnat landet för brott och icke
vidare hörts af.
Hans’ stuga låg vid stranden af fjärden, just där
denna smalnade till ett sund, genom hvilket man skulle
färdas för att komma ut till stora Fiskeskär. Midt
öfver sundet låg en liten holme, som kunde vara ett
halft tunnland. Den bestod mest af bergknallar,
men i en sänka mellan dem hade samlat sig något
jord, som bar en mycket vacker gräsmatta, i hvil ken
några tjog björkar tagit fäste. Hans kunde genom sina
stugufönster se öfver till holmen, hvilken hörde till
en grannes ägor. En dag vid islossningen satt han och
såg på, huru kråkorna seglade på isstyckena i sundet;
snön låg fläckvis kvar på stränderna, men grönskan
stack här och hvar fram i bergsskrefvorna. Han råkade
kasta sina blickar öfver till andra stranden och blef
där varse något, som rörde sig, hvilket väckte hans
stora nyfikenhet. Några karlar släpade fram stenar
och timmer, som var tillhugget och kantadt alldeles
som till en stuga, men han kunde icke upptäcka någon
farkost, som fört dit byggnadsämnen eller folk. Han
fick ingen ro, förr än han skickat en karl öfver till
grannen och frågat, hur det förhöll sig. Kunskaparen
återvände med besked, att en främmande man från
Estland hade köpt holmen och ämnade bygga där. Det var
allt hvad Hans fick veta den gången. Men gången därpå
fick han veta, att nybyggaren var ingen mindre än hans
egen bror Kristian, som återvändt, medförande hustru,
som han skaffat sig där borta i landena. Faran för
Kristians frihet hade efter moget begrundande icke
visat sig vara stor, då vittnen till den äfventyrliga
plundringen af fartyget aldrig kunde företes och
hela saken med båtarnes borrning och skötbåtens
försvinnande inskränkte sig till böter, om nämligen
brodern velat åtala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
