Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Han steg upp på sin hvita häst och red därifrån att
hinna till nästa socken innan natten och där sprida
sorg och elände som apokalypsens ryttare.
Herr Peder i Rasbo var förkrossad. Han vågade icke gå
hem genast, utan störtade in i kyrkan, där han föll
ner vid altaret. Det förgyllda altarskåpets dörrar
stodo öppna och Frälsarens vandring till Golgatha
belystes af aftonsolens röda strålar. Prästen var icke
i detta ögonblick den hotande och straffande Herrans
domhafvande, utan han låg som den tuktade församlingen
på sitt ansikte och bad om nåd. Han blickade upp till
Kristus, men han såg intet medlidande. Denne mottog
sin kalk ur den bjudande handen, och han tömde den
i botten; han bar sitt kors på sin sargade rygg upp
för den branta backen, där han skulle afrättas, men
öfver den hängde öppnade sig himlen. Det fanns således
något öfver och bakom alla dessa lidanden. Han började
undersöka grunderna till denna stora människo-offring,
som nu skulle försiggå öfver hela landet. Kyrkan
hade sett, huru människorna började tvifla på
prästernas befogenhet att vara domare och bödlar,
ty människorna hade funnit sina domare fulla af
mänskliga svagheter. Nu skulle prästerskapet visa,
att de själfva kunde för Kristi saks skull rifva
hjärtat ur bröstet och lägga det på altaret. Men,
fortfor hans upproriska förnuft, kristendomen har
ju afskaffat människooffer. Tankarne gingo sin egen
bana och tänkte: kanske det fanns någon tanke i
de gamla hedningarnes offer. Abraham var hedning,
ty han kände icke Kristus, och han var ju redo att
offra sin son på Guds befallning. Kristus offrades,
alla heliga martyrer hade offrats, hvarför skulle
då han skonas? Därför fanns ingen anledning, och
han måste erkänna att, om folket skulle fortfara
och tro hans predikan, de också fordrade att se
honom offra det käraste, sig själf, ty han och
hans hustru voro ju ett. Han måste erkänna detta,
och han erfor en egendomlig ny njutning i tanken på
de gräsliga lidanden, som förestodo, och därtill kom
högmodet och vinkade med martyrens krona, som höjde
honom öfver denna församling, hvilken han var van att
från högaltaret blicka ner på, men som nu hade börjat
lyfta sina hufvud och trotsigt hotat att storma denna
upphöjda plats.
Styrkt och väckt af denna tanke, reste han sig och
gick innanför altarskranket. Han var icke längre
den förkrossade syndaren, utan den rättfärdige,
som förtjänat stå vid Kristi sida, då han lidit lika
mycket som han. Han såg stolt ner
Strindberg, Srenskn öden och ’äfventyr.
t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
