Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
måste vara syndig. Dessa fromma, hvilka väntat
sig se prästgården rensad från synden omedelbart
ofvanpå kungörelsen, började samka sorl, när de
icke alls funno sin herde visa några tecken till,
att han ämnade lyda. Sorlet växte i styrka efter en
tillfällighet, då åskan slagit ner i kyrktornet. Kom
så missväxt på hösten. Då höjdes rop, och de fromma
skickade en utvald skara till prästgården, hvilka
förklarade, att de icke ämnade mottaga sakramenten
af en präst, som lefde i synd. De fordrade, att han
genast skulle skiljas till säng från sin hustru,
med hvilken han icke vidare hade rätt att afla barn,
då dessa ju skulle förklaras oäkta, och de hotade,
att de skulle rensa sin prästgård med eld, om icke
den vore ren med gamla årets utgång.
För att visa församlingen, att hans äkta förbund icke
var «fter köttet, lät herr Peder bära ut den stora
sängen på backen och sof hädanefter i köket.
Det blef tyst till en tid, men en märkbar förändring
tycktes börja visa sig hos prästen. Han gick oftare
i kyrkan än han behöfde och dröjde sig kvar där till
sena kvällen. Han blef sluten och kall mot sin hustru
och var likasom rädd att möta henne. Barnen kunde han
sitta med i knä långa timmar och smeka, utan att säga
ett ord.
Vid mårtensmässan i november kom diakonen från
domkapitlet på besök, och han hade ett mycket
långt samtal med herr Peder. Om natten sof denne
uppe på rännet, och han fortfor att sofva där
dädanefter. Hustrun sade ingenting, men hon såg hela
förloppet utan utsikt att kunna ändra något. Hennes
själs stolthet förbjöd henne ett närmande, och när
mannen började intaga sina måltider på egna timmar,
träffades de sällan. Han blef askgrå, och ögonen
sjönko in i hufvudet; han åt aldrig om kvällarna och
sof på bara golfvet under ett sälskinn.
Det blef jul. Herr Peder kom en kväll tvenne
dagar före julafton in i stugan och satte sig vid
spisen. Hustrun lagade barnens kläder. Det rådde
en ohygglig tystnad en lång stund; slutligen sade
mannen:
»Barnen skulle ha något till jul; hvem skall fara
till stan?»
»Jag skall resa», svarade hustrun, »men jag tar barnen
med mig. Vill du det?»
»Jag har bedt Herren, att denna kalk måtte gå ifrån
mig, men han har icke velat, och jag har svarat honom:
ske icke min vilja, utan din I»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
