Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ovälkommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
Skulle han gifva henne nåd? Nej, gifver kejsaren
det kejsaren tillhörer, säger ordet, och himmel och
jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås.
Ingen nåd l Men han kunde icke uthärda dessa
blickar, om han skulle fortfara att vara stark;
därför måste han gå. Ut i trädgården, där snön hade
lagt sig öfver hans täckta blomsterbuskar, så att
de sågo ut som små barngrafvar, vandrade han nu.
Hvilka lågo i dessa små grafvar? Hans barn!
Hans friska, röda barn, som Gud befallt honom offra,
liksom Abraham offrade Isak. Men Abraham slapp ifrån
med skräcken, han! Det var en helvetets Gud,
som kunde vara så omänsklig. Det måste vara en
dålig Gud, som predikade kärlek för människorna,
men själf uppförde sig som en bödel. Han skulle
genast gå och söka honom; söka honom i
hans eget hus, och han skulle tala vid honom och
begära en förklaring. Han kom ut ur trädgården, på
vedbacken. Där stötte han på en ofantlig likkista,
men den var för två personer. Nej, det var en
säng; den var bäddad med den mjukaste nyfallna snö,
som låg så hvit som ejderdun och kändes så varm som
fjäder på en lefvande fågel. Det var en vällustig
bädd. Här skulle Cleopatra hafva firat bröllop
med Goliath. - Han bet i sängkarmen som en hund,
när det kliar i hans unga tänder. - Den mörkhyade
Cleopatra mot den hvita snön! Det vore en syn!
Han vadade vidare i snödrifvorna och fick fatt i en
liten gran, som stod vid vedskjulet. Det var en
julgran, en sådan som barnen skulle dansat omkring,
om de lefvat. Nu erinrade han sig, att han skulle
söka Guden, som tagit hans barn, och ställa honom
till ansvar. Kyrkan var icke långt borta, men när
han kom dit, var den stängd. Då blef han ursinnig.
Han krafsade undan snön, tills han fick fatt i
en sten, och med den började han slå på dörren,
så att det svarade likt åskskrällar inne i kyrkan,
allt under hans höga rop:
»Härut, Molock, som äter barn, så skall jag rifva upp
din buk! Härut, Jesus Kristus och heliga Katarina,
härut alla helgon och djäflar, så skall ni få slåss
med kejsar Decius i Rasbo! Hå! Ni kommer från ryggen,
afgrunds-legioner!»
Han vände sig om utåt kyrkogården och med en rasandes
styrka bröt han ner en ung lind; med denna som vapen
angrep han den härskara af små grafkors, hvilka han
tyckte rycka emot sig med utsträckta armar. De veko
icke, och han gick fram som döden med sin lie, och
han slutade icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
