- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
93

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskyddare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bodarne, men upprorsmakarne grepos och sattes
i häkte, Hela staden var i uppror.

Slutligen, en morgon, väcktes stadsboarnes
uppmärksamhet af en ny och oväntad syn. Mäster Påvel,
hvilken varit Boos husbonde, hade stuckit ut genom
sitt fönster en lång stång, på hvilken hängde sex
nya kannor efter »Lübska» modellen, och hela hans
fönsterbräda var fullsatt med sådana. Själf stod han
vid disken och ropade ut »Lubska kannor af rent tenn
för ett och ett kvarts öre!»

Nu voro tyskarne slagna l Alla kunder rusade till
mäster Påvel och köpte Lübska kannor af rent tenn.

Hvad snålheten, högfärden och patriotismen förut
icke kunnat uträtta, det förmådde nu den allsmäktiga
afunden.

Vid nästa kvartalsammankomst höll åldermannen ett
tal, hvilket handlingarne visserligen icke bevarat
åt eftervärlden, men som det oaktadt förtjänar att
återgifvas.

»Det var icke första gången mänskligheten skulle
blifva vittne till det sorgliga skådespelet att se,
huru det sekelgamla bepröfvade måste ge vika för
nyhetsmaken och charlataneri. Det var med smärta
talaren i dag nedlade sitt offer på fäderneslandets
altare, då han afsade sig och sitt ämbete rättigheten
att tillverka tennkannor, som icke kunde tvättas
(så sade han icke, men så var meningen); det var
med grämelse, men utan bitterhet han här sträckte
vapen i en ojämn strid; men när han gjorde det, var
det med den innerligaste förtröstan, att framtiden
skulle hålla honom räkning för den hårdnackenhet,
hvarmed han stått emot den inbrytande strömmen,
som hotade att uppsvälja samhället och dränka dess
ädlaste viljor, dess renaste sträfvanden och dess
bästa hopp. Han kunde icke sluta med annat än att
uttala den förhoppning, att framtiden skulle visa,
att de gamle hade rätt, ty hur vi bråka och vränga,
så kvarstår ändock evigt den satsen, att gammal är
äldst.»

Mäster Påvel fann sig uppfordrad att med några ord
svara på det utmärkt sakrika och genomtänkta tal,
som åldermannen nyss afverkat.

Han uttalade som sin mest brinnande förhoppning,
att mänskligheten evigt måtte få se det sekelgamla,
hvilket, som bekant, har stor benägenhet att öfvergå
till förruttnelse, gifva vika för det bättre,
hvilket ofta har den tillfälliga egenskapen att vara
nytt. Man såg ju örter, som ruttnade efter ett år,
man såg människor och djur ruttna inom ett sekel, man
såg visserligen gamla trän, som hunno seklet, men de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free