Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro uppfyllda, öppnades dörren till
kapellet. Munkarne och Botvid föllo på knä för att
göra en kort bön, men Giacomo steg in.
Att få honom att tala lågt var omöjligt, ty när han
sänkte rösten, mullrade det som en åska, och innan
ny skriftväxling ägt rum, var han uppe på stegen och
hade tagit en pensel, som han doppade i en färgburk,
och började afgifva sitt utlåtande.
»Hvad är det här?» tog han till ordet. »Ängeln
Gabriel med kvinnohals! Bort med det! Och ett
flickansikte! Gabriel måste man tänka sig som en
gammal en, efter han har varit med redan i gamla
testamentet och nu är med och spelar i nya! Skägg
skall han ha! På med kimrök bara! Så!»
Han tog penseln och strök dit ett stort
bockskägg. »Och så blomma i hand! Nej, nej, nej!»
Botvid hade bleknat, när han betraktat
de båda mun-karnes växlande ansiktsuttryck.
Först hade de stått som träffade af åskan, sedan
hade de sett pä hvarandra. Detta var något så
himmelsskriande orimligt, att deras hjärnor icke
kunde fatta det i en hastig vändning.
De blefvo stumma såsom inför en uppenbarelse.
Men Giacomo såg dem icke, utan gick på.
»Och så har han gått och skurit blomman, till på
köpet! Ja, se det är det gamla otyget.»
Liksom om en blixt träffat de helige männens ansikten,
hvilka icke haft ett leende på många långa år,
utbrusto de på en gång i ett krampaktigt skratt,
ett ohejdadt stormande skratt, som deras strupar
frambragte mot deras vilja, under det ögonen stodo
stirrande af häpnad. Slagna af förskräckelse öfver
det ovana ljudet, som mångdubbladt återgafs af den
tomma kyrkan, dolde de sina ansikten och störtade ur
kapellet.
»Hvad skrattar ni åt?» frågade Giacomo och vände sig
om. »Hvilket förfärligt ord!» sade Botvid. »Ordet är
väl icke värre än saken», svarade Giacomo tryggt.
»Men hvart togo gubbarne vägen?»
Gubbarne återvände icke. Giacomo fortfor en stund
ännu med sitt utlåtande och kom till det beslut,
att han måste göra arbetet hemma på slottet och
icke nödgas visa det, förrän det var färdigt. Därpå
lämnade de kapellet, Giacomo glad och hungrig, Botvid
nedslagen och tänkande på hvad detta allt skulle taga
för en ända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
