Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
honom, så att klädeströjan stack upp öfver kappkragen,
och om halsen bar han en duk af röd sammet med
guldbrode rier, hvilken såg ut som den vore utskuren
ur en mässhake eller en dyna. Hjortskinnshandskarna
voro tydligen för stora och drogos af och på, som
om de generade, och när de en gång blefvo liggande
på hans knän, lade magistern märke till en stor
diamantring på en smutsig, ovårdad hand. Stenen
i ringen var för stor för att vara äkta, ehuru
infattningen nog var riktigt guld. I den bredskyggiga
hatten satt en tuppfjäder, som inte hade något där
att göra, och peruken såg ut som den var spunnen af
hästhår.
Efter en stunds tystnad ansåg baronessan sig skyldig
att göra sig angenäm, men ingen kunde höra hvad hon
sade för vagnens skrammel, och magistern såg blott
hennes otäcka leende öfver de svarta tänderna, hörde
hennes liksom af nattvak hesa röst och kände hennes
kallvattenblickar fästa på sig. Han ville gärna se
ut genom fönstret, men det satt för lågt för honom,
och han var så fastklämd i vagnssätet midt emot den
fyrtioåriga damen, att han var tvungen se henne i
synen och med minspel tillkännage att han hörde på
hennes sladder. Landskapet såg härjadt och ödsligt
ut på båda sidor om vägen; man åkte förbi ruiner af
slott, och halft nedbrunna väderkvarnar visade hela
hjulverket mot den klara vårluften. De samtalsämnen,
som lågo till hands, voro farliga för sämjan,
och man tillgrep å nyo tystnaden som den säkraste
utvägen. Efter en timmes färd närmade vagnen sig
en stor bokskog, som sträckte sig öfver den svaga
landryggen mellan Landskrona och Helsingborg, och
efter ytterligare en kvarts förlopp stannade vagnen
utanför en hög järngrind, som var upphängd på två
massiva stenpelare, försedda med obelisker och kulor.
Sällskapet steg ut, och baronessan ringde med en
gammal bordsklocka. Dess klang besvarades af ett
doft hundskall, som tycktes komma från jorden, ett
mångdubbladt, märkvärdigt dämpadt skall liksom från
en jakt långt borta i skogen. Förvaltaren vände sig
bort med besvärad min, men kusken flinade ohölj dt,
som om han hade gjort något ondt. Baronessan ringde
en gång till, och ut kom en putslustig småsven med
liderligt utseende; han såg ut som en morian, hvilken
hade svårt att hålla sig för skratt.
Magistern, som på nytt hörde det hemlighetsfulla
hundtjutet, tog sig friheten spörja, om man höll
många hundar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
