Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
folket, då man inte kunde veta i hvad för slags
hus man råkat in, om det var hos galningar eller
banditer.
Därnäst byter förvaltaren om mask och antar med grofva
åthäfvor den älskvärde taskspelarens fasoner. Han vill
slå vad om hvad som helst, att han skall kunna trolla
fram ur sin hatt en kanna glödgadt vin. Magistern,
som kan den konsten och många ännu styfvare, håller
god min, spelar den förundrade och håller vadet. Vinet
kommer verkligen fram, och förvaltaren stoltserar
öfver sin inbillade skicklighet, medan baronessan
beundrande klappar händerna.
Emellertid har solen gått ner, och det lider mot
aftonen. Magistern anhåller att få göra uppbrott
för att komma hem före natten, och förvaltaren ger
verkligen order om att spänna för hästarne. Men medan
man väntar på att vagnen skall köra fram, nystar
taskspelaren fram det ena konststycket efter det
andra, dock af det allra tarfligaste slag, sådana som
marknadsgycklare pläga bjuda på. En timme har gått,
och vagnen är ännu icke framme. Då blir magistern
vred och säger ifrån att han vill komma i väg, om
han också skall hyra sig vagn på närmaste krog. Hans
hustru har suttit och frusit, och sjuklig som hon
är börjar hon misstänka, att de äro narrade i ett
bakhåll. Förvaltaren spelar ridderlig, hjälper frun
på med kappan, fyller i glasen ännu en gång, hvarvid
han oförvarandes råkar att lägga sin arm om lifvet
på baronessan, som tycks vara drucken. Skymningen
har sänkt sig, och man skiljs åt, utan att ha afgjort
något bestämdt om våningen; dock har magistern lofvat
att lämna svar om åtta dagar.
På trappan hör man ånyo det underjordiska hundskallet,
och då magistern stannar och lyssnar, ryggar han
tillbaka för ett skri ute från gården, ett skri som
af ett skrämdt barn, en döende räf eller en kvinna
i barnsnöd.
»Hvad var detta?» frågade han vänd till förvaltaren.
»Hvilket?» frågade denne, alltjämt trogen husets vana
att icke svara.
»Hörde ni inte skriket?»
»Nej.»
Magistern tog ett tag om sin hagtornskäpp och
fixerade karlen för att se om han ljög. Och så gick
han ned. Vagnen var framkörd och den alltid flinande
kusken stod bredvid och hade all möda att icke brista
ut i skratt, i det han låtsades torka af hästarne med
sin tröjärm. Och nu såg magistern, att hästarne voro
bara skinn och ben; att skin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
