- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
256

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Första delen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2$6

lång näsa; men jag slapp lös! Och från den
stunden hatar polisen mig, men den kan inte göra
mig någonting; ingen människa på jorden kan kröka
ett hår på mitt hufvud, och den som försöker med
det, den är dödens mani Jag har varit i finkan,
det medger jag, men jag har aldrig varit straffad,
aldrig l Och ni, som är en hedersman, ni ska’ tro
mig på mitt ord l För jag håller af er som en broder,
en vän l Jag älskar er, för ni är den första människa
som har behandlat mig som människa. Ni vet inte ni,
hur elaka mina grannar ha varit från första stund jag
kom hit till trakten! Bara spektakel och retfullheter;
än rifver de ned stängsel och släpper in sina djur,
än stjäl de som korpar, än lägger de stenar på vägen
för mina hästar, så de slå sjg fördärfvade, och jag
har aldrig gjort dem annat än godt! Åh, jag har många
tusen daler utlånta utan ränta, och dem får jag aldrig
igen; och baronessan, som är god som renaste guldet
(här skrek han för att höras uppe i byggningen),
hon har födt och klädt traktens fattiga i år och
dag, och nu blygs de inte att bestjäla henne. Hon
är en ängel, en ren och rättfärdig kvinna, som det
inte finns någon fläck på, fast de baktala henne så
nedrigt, så nedrigt! Men det är bara afundsjuka,
ser ni, afundsjuka, för att hon inte vill umgås
med någon och stänger in sig för sig själf med sina
djur, som hon älskar högre än allt annat; och djuren,
magister, de äro mycket bättre än människor - mycket
bättre! De äro tacksamma och förstå att sätta värde
på en välgärning, men det göra människorna inte. Åh,
fy, så usla människorna äro!»

Han hade gått på och talat så att fradgan stod om
munnen på honom, och magistern, som redan förstod att
öfversatta hans lögntexter, kände sig betydligt mera
på det klara med mannen än förut.

På en vink af zigenaren hämtade Ivan positivet och
ställde det på stenbänken. Förvaltaren, som kände sig
lättare till sinnes nu när han trodde sig ha förjagat
magisterns alla dåliga tankar om sig, erfor behof att
gifva sina glada känslor luft och på samma gång visa
magistern sin öfverlägsenhet i musikalisk riktning,
kanske också få tillfälle att låta ana någonting
visst hemlighetsfullt hos sin person, något, som just
felades eller åtminstone blott fanns i mycket tarflig
form.

Med skärande rå sångröst och med ett uttryck,
som skulle föreställa någonting öfvernaturligt,
men bara blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/afventyr/page0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free