Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sparkat honom i ögat, så att man måst skicka bud
efter fältskären.
»Här i huset», hviskade adjunkten till sin vän, när
de gingo upp för trappan, »tycks allt som sker vara
komedispel. Det som den där pojken berättade var nog
också lögn alltsammans. Men det angår oss inte!»
Och så gingo de in för att sofva några timmar, innan
adjunkten skulle rida tillbaka till Lund.
Rötmånadsdagarne hade kommit och med dem en
öfverväldigande hetta, som bragte allting i
förruttnelse. Hela huset stank, legioner af flugor
utkläcktes i dynghögen, i rännstenen, i svinstian,
och trädgården var nu så vedervärdig, att magistern
föredrog att bli sittande som en fånge på sin
balkong. Promenerade han med barnen, så valde han
att gå på landsvägen såsom den enda rena platsen,
men den var så enformig, solstekt, torr och dammig,
att den icke erbjöd någon vederkvickelse, och i skogen
ville han icke gå på grund af att snapphanar gjorde
den otrygg.
Hans försök att inleda bekantskap med grannarna
hade icke ledt till det önskade resultatet. Man
tog emot honom nätt och jämt så höfligt som man var
tvungen till, men man teg; och när han på det viset
hade måst tala ensam några minuter, reste han sig
och gick. Att han ville lära känna deras tankar om
Sverige och uniformiteten, kunde han ju icke säga
ifrån, och de voro icke heller hågade att ge sina
åsikter till pris. Men det låg också något annat
bakom oviljan och kallsinnigheten mot främlingen -
dock kunde han icke få klart för sig hvad det var.
Sålunda blef han på nytt hänvisad till att sällskapa
med sig själf, och han kände sig nu fullkomligt
inspärrad inom gården. Måste han någon gång då och då
gå ned, så blef han alltid antastad, och behofvet att
tala med någon människa narrade honom att åter inlåta
sig med zigenaren, hvilken, efter hvad han nu alldeles
säkert trodde, förehade hemlighetsfulla saker, saker,
som han fruktade för att inblandas i.
Morgonen efter adjunktens ankomst hade zigenaren
ödmjukt anhållit att få ett besök af magistern i
nedre vånin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
