Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smällande med sin piska, som om han riktigt ville
känna sin makt öfver djuren, hvilka gingo nedanför
på bakgården. Han såg mycket upphetsad ut; hälffull
och utmanande framslungade han dunkla ord först mot
baronessans fönster, därefter mot magisterns. Det
föll ord om räfven, som går på hönsjakt, men blir
lurad; om lärda herrar, som inte kunna se längre
än deras egen näsa räcker; som inbillade sig att de
visste allt, men inte visste så mycket som fick rum
på hans tumnagel; om horor och procentare, som döpte
sig själfva till grefvar och baroner, men inte hade
så mycket som en ren tråd på kroppen, och om småfolk,
som också kunde bli stora, om de ville.
Hvarpå han tog sig en klunk ur sin flaska och började
med full hals sjunga: »Jag är grefve af Luxembur»,
som magistern nu inte hade hört på ett par månaders
tid. Vid hvarje vers smällde han med piskan och
dansade på koppartaket, som dånade och gungade under
tyngden.
Magistern försökte utleta meningen med detta
öfvermodiga beteende. I zigenarens sång låg det triumf
och segerstolthet, och hans fräcka utmaning tydde
på visshet om att han hade fatt ett säkert öfvertag
öfver fienden.
Längre fram på dagen syntes zigenaren sitta ensam
nere i lusthuset och spela positiv för alla de åtta
hundarne, som han samlat omkring sig; om aftonen
ställde han till ett stormande uppträde nere hos
jungfru Ivarsson, skrek hela fjärdedelstimmar
i sträck, smällde med dörren, slog sönder glas
och porslin. Och när natten föll på, uppförde han
en gräslig komedi uppe på vinden; affyrade skott,
dansade på järnstänger, slog sönder möbler, allt
under det han försökte reta upp magistern till att
förgå sig och inlåta sig i strid.
När han till slut tröttnat på detta, gick han ut på
ängen, där han satte eld på torf och ogräs, som skulle
brännas, lade sig på den daggiga marken omgifven af
hundarna och tycktes falla i sömn.
Magister Andreas däremot kunde icke fa en blund i sina
ögon, och ju längre han låg och plågade sig i striden
mot sömnlösheten, dess fastare blef hans beslut att
uppträda direkt angripande mot sin lömska fiende,
och när morgonen kom, klädde han sig och vandrade
bort för att uppsöka lagmannen och åtminstone angifva
husets folk för att ha begagnat falska nycklar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
