Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
hos sina föräldrar samma natt. Att han på aftonen
smugit förklädd omkring i diket, hade helt andra
skäl.»
»Hvilka, om jag får fråga?»
Domaren fixerade strängt pröfvande magistern och
svarade i förtrytsam ton:
»Jo, han ville söka komma till klarhet öfver, huruvida
en person, som stod hans hjärta nära, hade blifvit
förledd med falska löften. Det ville han.»
Det uppstod en förfärlig tystnad. Allt dansade rundt
för magisterns ögon, och fönsterrutorna antogo form
af ett nät, hvari han hade blifvit fångad. En sak
kände han klart: att han själf hade bundit nätet,
att han närt vid sin egen barm ett ormyngel, som nu
bet honom. Och han kände sig vanmäktig. Ty han kunde
ju dock icke berätta, att det var han som undervisat
tjufven om alibi och corpus delicti och i knepet
att tillstå en biomständighet för att fria sig i det
väsentliga. Och historien med flickan, hvilken väl
icke var straffbar enligt lagen, var dock tillräcklig
att göra honom inhabil såsom vittne, göra honom själf
misstänkt, så att hvarje försök från hans sida att
förklara de närmare omständigheterna endast skulle
sätta honom själf i knipa, förvärra hans ställning,
inveckla honom i motsägelser.
Domaren, som såg, att magistern var kastad ur sadeln,
begagnade tillfället till att ge honom en spark in
optima forma.
»Jensen», tillade han, »känner jag som en halftokig
människa, men med ett godt hjärta och ett förlåtande
sinnelag. Hur har han icke fällt förbön för sin
bittraste fiende, grind-väktaren, som hade bestulit
honom och hotades med fängelse. Nej, honom är det
ingen fara med; ty så länge icke hämndkänslan tar
öfverhand i en människas sinne, så att förnuftet
skenar i väg, så länge är allt godt och väl!»
Magister Andreas blef het om öronen; ty han hade
icke på många herrans år suttit på skolbänken så
som nu. Och i sin kokande harm glömde han former och
sedvänja och började utan vidare rikta sina spörsmål
till domaren.
»Men påfågeln då, och kalkonen, och ankbonden,
och gödselvagnen och de saker, som nattetid fördes
bort från vinden, och hönsköpsresan till Danmark -
kanske lagmannen också är inne i allt detta?»
»Fastän jag icke behöfver låta underkasta mig ett
sådant förhör, så skall jag ändå svara. Hvad påfågeln,
kalkonen och ankbonden beträffar, så misstankes
alltjämt en viss per-
Strindbtrg, Svenska ödin ock äfventyr.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
