Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
»De få icke komma ned!» svarade magistern.
»För hvem få de inte det?» frågade zigenaren i hotande
ton.
»För mig», svarade magister Andreas skarpt. Men i
nästa stund ångrade han den utmanande form han hade
gifvit sitt afslag och slog hastigt bort det i skämt,
hvilket aldrig förfelade sin verkan på zigenaren,
som därigenom på ett mildt sätt påmindes om, att den
andre kände hans inre och hans tankar.
»Är det inte nog, att fadern bär sig åt som ett
svin? Är det nödvändigt, att barnen också skola göra
det?» sade han.
Denna gång sköt han likväl bom; ty zigenaren kände
sig genom magisterns själf bekännelse klassificerad
som kreatur, och det påminde honom för mycket om hans
verkliga värde.
»Kom ner hit, små barn!» ropade han upp till
balkongen, efter att ha vändt ryggen åt magistern.
Jungfrun, som hela tiden hade suttit tyst,
ögonskenligen förödmjukad och tryckt af de senaste
dagarnas händelser, upplät nu sin mun, och med ett
utbrott af smärta och uppriktig ängslan fattade hon
tag i zigenarens tröjärm och sade :
»Nej, Jensen, låt barnen vara! Barn äro heliga väsen
liksom djuren!»
Oaktadt den mindre riktiga jämförelsen uppfattade
magistern strax det äkta i detta utbrott af
moderskänsla hos den gamla jungfrun, och han tackade
henne med en blick, som hon dock icke emottog, ty hon
tillskref magistern skulden till sin detronisering
och därmed följande misshandling. Zigenaren, som
genom det oväntade hindret hade fått en afledare
för sitt grymhetsbegär, vände sig nu fnysande mot
jungfrun och skulle just ge henne en sittopp, då en
oväntad syn tedde sig på landsvägen och tog all hans
uppmärksamhet fången.
Ett likfölje drog förbi. Sex män buro kistan,
och bakom följde en svartklädd kvinna och en liten
gosse. Kistan var hvitmålad och prydd med en grön
krans af grankvistar; den sorgklädda kvinnan bar en
lång hvit slöja, eljest var allting svart.
»Det är grindvaktarenI» sade jungfrun.
Vid åsynen af hans fiendes likbår (de hade strax
efter försoningen igen blifvit fiender) måtte ett
segerskri ha trängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
