Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33S
Rätterna voro fa, men väl tillagade, och ett gammalt
Syrakusavin lyste gullgult i en tarflig, invändigt
förgylld silfverkanna.
Allt var anlagdt på en imponerande verkan,
och magisterns allvarliga, afmätta, men höfliga
uppträdande slog genast zigenaren, som snabbt insåg,
att han var tvungen att uppföra sig hyggligt.
Magistern skar för och serverade sin gäst, som
oupphörligt bad honom icke göra sig besvär för hans
skull, ehuru värdens stela sätt nogsamt visade, att
det blott var af skyldighet mot sig själf, sin person
och sin rang, som han iakttog sällskapslifvets vanor.
När de hade spisat och glasen voro islagna,
tog magistern till ordet. Han började med att
vidröra sådana ämnen, som kunde fängsla zigenarens
uppmärksamhet utan att locka honom till att tala. Han
afslöjade några af djur-och växtlifvets hemligheter
och utbredde sig i synnerhet om djurvärldens under,
hvartill zigenaren lyssnade med andakt. Men hvar gång
han ville sticka fram med sina meningar, teg magistern
med en uppenbar otålighet, som gaf till känna, att
han väntade tills struntpratet var öfver, för att
därpå fortsätta utan att besvara eller taga hänsyn
till afbrotten. Efter hand blef då också zigenaren
trött och satt som tyst åhörare.
Nu hade magistern fått honom och hans uppmärksamhet
fången, och han öfvergick nu till andra ämnen, kom
hastigt dit han ville, på teologien och lifvets
och dödens gåtor, i det han framlade filosofiska
förklaringar af den mest djupsinniga art, så att
zigenaren, som icke längre hade något att invända,
måste anstränga sig till det yttersta för att
vara uppmärksam, det svåraste för en vilde och ett
barn. Han vardt blek af trötthet, och ögonen blefvo
små.
Allt under det han talade, uppmuntrade magistern
oupphörligt sin gäst att dricka, icke för att få
honom drucken, hvilket alls icke var hans afsikt,
utan för att genom det eldande vinet upptända hans
fantasi till verksamhetslust.
Zigenaren såg ut som om han var nära att falla i
vanmakt och reste sig då och då för att slippa se
in i dessa två brinnande ögon, som bedöfvade honom,
som stucko i hans hjärna och höllo honom som i ett
skrufstäd. Men magistern tog genast tag i honom på
nytt, och när zigenaren skulle till att säga något,
miste han i samma ögonblick lusten därtill, ty för
hvar gång tittade magistern tank-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
