Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö: Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tron I ännu, att han bor därinne! - De svarte
skingrades, jag slet mig lös. Sedan jag vid stranden
tagit en båt, flydde jag till hafs, ty hellre omkomma
af guds hand än af dessa hedningars. Och nu är jag
här, och nu vill jag uppmana er att med mig draga
ut och omvända dessa hedningar till den enda sanna
läran.»
Lasse hade med uppmärksamhet afhört prästens sällsamma
berättelse, men mot slutet hade han med än större
uppmärksamhet haft sina ögon fästa på vulkanen,
som i fjärran sände ut ett svagt rökmoln.
»Låtom oss gå hem först och tala vid våra vänner»,
sade han, »innan vi draga ut på omvändelsetåg.»
De gingo ner i båten och rodde hemåt under lärorika
samtal om olika slag af hedningar och om de mänskliga
villfarelsernas uppkomst. När de kommo hem, var
himlen redan förmörkad af rök, och svaga dån hördes
i fjärran. Oro rådde bland alla, och man visste icke
hvad man hade att motse. Prästens återkomst väckte
ingen vidare uppmärksamhet, ty man hade annat att
tänka på. Hela natten vakade man och arbetade med
båtarne, hvilka man varit nog försiktig att gömma
och hålla i beredskap.
Himlen var röd som en eld, och de som klättrade
i träden, för att samla proviant, kunde se hvad de
gjorde vid vulkanens sken. Hela följande dagen fortfor
man att fylla båtarne med vatten, frukter och löf,
ty nu hade man både hunger och köld att befara. Dånet
tilltog, och marken gungade. På tredje dagen hördes
åskknallar, och ut ur vulkanen bröt som ett vattenfall
af smältande glödröd lava.
Nu störtade alla i båtarne, och med sorg, gråt och
suckar lade man ut från De Lycksaliges ö, där den allt
gifvande naturen hade födt dem och klädt dem under tre
år, där de lefvat i ro och sällhet, utan kif och nit,
och som de nu måste lämna för att gå okända öden till
mötes.
När de kommit ut på hafvet, började ön sjunka. Träden
stego ner under vattnet, och topparna vajade för
vågen. De lägre kullarne sänkte sig så småningom;
slutligen började äfven vulkanens kägla att brännas
af vågsvallet. Hvarje sjö, som slog ner i kratern,
sprutades upp som ett ångmoln, rödfärgadt af den
glödande lavan, blåfärgadt af det brinnande svaflet
och grönt af köp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
