Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö: Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
folket falla på knä. Så slog prästen eld, och
bålet stod i ljusan låga.
»Nu», sade Lasse med hög röst, »har ett nytt tidehvarf
ingått. Med elden kunna vi vandra landet rundt, och
jaktens byten skola aldrig tryta. Hell, hokus pokus,
baraschit, baraj, Mahomet!»
Och allt folket dansade som rusiga omkring den
sköna brasan. Men prästen, som man ville tillbedja,
återvände hastigt till grottan, där han gömde sig.
Sedan Lasse tagit löften af alla, att de vid vissa
tider skulle komma med tribut, utdelade han eldstenar
och befallde folket genast göra sig tält, skifta sig
i fem hopar och draga sina färde. När de behöfde mera
eld, skulle de komma igen.
På sju dagar hade de tälten färdiga, och så drogo de
sina färde ut i skogarne, men med tillsägelse att,
utom när de kommo med eldskatten, hvarje år en viss
dag vid vintersolståndet, då dagarne började ökas,
sammanträda så många de kunde och med en väldig brasa
fira solens återkomst och eldens upptäckande. Dessutom
förklarade Lasse, att pastor Axonius genom sitt intima
umgänge med gudarne vidare ej kunde ha den äran att
se dem så ofta som förut; likasom denne härmed genom
Lasse gaf till känna, att han icke vidare kändes vid
namnet Axonius, utan ville helt enkelt kallas Uffka,
ett ord af djup betydelse, hvars egentliga mening
Lasse ännu icke kommit underfund med, ty det var så
djupt att det behöfdes sex mansåldrar för att utgrunda
det. Och så drogo de sina färde.
Men Lasse och Axonius eller som han numera kallades
Uffka, hvilka icke behöfde jaga, sutto hemma vid
brasor och smorde kräset. Som de hade mera mat än de
kunde äta, mutade de snart några karlar och kvinnor,
hvilka icke heller hade lust att ränna omkring i
skogarna, att dessa skulle vårda deras eld, steka
deras mat och sy deras kläder.
»Nu ha vi herrar och tjänare också», sade Lasse för
sig själf; »fa se nu hur det här skall sluta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
