Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö: Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
derårig, som frågade om med du också menades
Lasse och bödeln, hvilka dödade alla, som icke
ville döda jägarfolket ute på skogarna, blef satt i
stocken.) Sjätte moralen: Du får icke en gång tänka,
att det, som nu är, kan vara dåligt. (Detta var den
finaste af alla moraler, ty den dödar all tanke och
därmed oppositionen i dess frö!)
Men det hjälpte ändå ej. Ungdomen hycklade
och ljög, men ibland bröt sanningen fram och då
hotades samhället igen. Man blef så led vid att
lefva, att man lät arbete och allt gå vind för våg:
man svalt själf, men då började också öfverklassen
svälta och fara illa och det gick inte
an. Fruktan för helvetet upphörde, ty man ansåg, att
man redan hade ett helvete på jorden, och värre kunde
man inte få. Lasse och Uffka funno sig snart i den
nödvändigheten att vidtaga några tidsenliga
förändringar i helvetesläran, och nu började
prästerna mera tala om himmelens kommande glädje
för alla som lidit och haft svårt i lifvet. Att några
oppositionsmakare därvid framkastade förmodanden,
att Lasse och öfverklassen, som haft det bra,
skulle följdriktigt komma till helvetet,
inverkade icke på saken, ty oppositionsmännen
brändes på bål och deras frågor lämnades obesvarade.
Men utsikten att komma till himmelen slappade
tukten, och man måste hitta på nytt medel. Och nu
narrade Lasse fram några odågor, som icke ville
arbeta, att de skulle göra visor till underklassens
upplysning. Och nu kommo en skara poeter.
De klädde sig illa, ehuru de icke behöfde det,
ty de fingo lön på stat, men de skulle genom sitt
yttre inbilla underklassen, att de voro utgångna
ur de »djupa leden». De gingo omkring och
sjöngo om att lifvet var så härligt; att man borde
tro alla människor om godt; att alla Lassar, Uffkor,
länschefer, föräldrar, målsmän och uppfostrare voro så
snälla och ville underklassens väl; att allt missnöje
med att några arbetade och några åto upp endast
var afund och dålighet; att när hvar och en sin
syssla sköter, så går allt väl, ehvad oss möter;
att jordarbete och handtverk icke var arbete,
utan att det sanna arbetet, det tyngsta arbetet,
det hade Gud lagt på styrelsen, krigsmakten och
Uffkorna; att man måste ta världen som den är
(äfven sådan den blifvit genom Lassars och Uffkors
skälmstycken). Det där tog skruf. Man lärde
sig först visorna utantill och så sutto de i öronen
och så gingo de in i tankarne.
Men snart visade det sig, att underklassen också
började begagna visor för att dundra mot öfverklassen.
Lasse såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
