Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detta lilla rum kom Tekla till världen, under det att
porten dunkade, klockan pinglade och sjömän slogos med
knif i portgången. Hon var ett mycket skrikigt barn, kunde
skrika en half timme, tills hon kiknade och blef alldeles
tyst samt låg som en död. Hon tycktes vara född med
afgjord ovilja för porten och klockan och kunde på de fem
första åren icke vänja sig vid dem, och när hon sedan blef
van, hörde hon ljuden, äfven då hon var frånvarande. Satt
hon på skolbänken eller var i vakten hos fadern, hörde
hon klockans: ping-ping-ping, regelns: klack och portens:
bom-bom.
Modern trodde sig kunna lugna henne med varmt öl och
en liten droppe brännvin, hvarmed hon stillade sig själf,
men det hjälpte icke.
När Tekla blef fyra år, släpptes hon ut i portgången och
på gården att leka. Gården var som en vid skorsten, med
en rad hemlighus på ena långsidan, på kortväggen en stor
svarttjärad soplår, ur hvilken alltid rann en flod af svart
mölja. Om sommaren stod det som ett moln af flugor
kring soplåren, och stora bruna råttor kröpo fram ur
källargluggarna för att nappa åt sig en morotsstjälk, ett
potatisskal eller en klädeslapp, och stundom vågade sig en
gråsparf ner från takrännan för att hämta en linnetrasa till sin
bosättning. I portgången hade Tekla sin lekstuga bredvid
rännstenen, där diskämbaren slogos ut och där stora
långbenta spindlar tågade på väggen. Ingen var elak eller
ovänlig mot henne, och de, som gingo genom porten, hade
alltid en nick eller ett godt ord åt barnet, emedan hon var
den fruktade portvaktens dotter. De snällaste voro dock
jungfrurna, som bodde en trappa upp öfver gården. De
gåfvo henne ofta marsipan och bjödo henne med sig upp
på rummen, där det var fina förhängen och luktade
rosenvatten. Modern tyckte icke riktigt om dessa besök, men
det var alltid en lättnad att vara af med barnet en stund
och veta, att det dock var innanför porten.
Ut på gatan kunde hon aldrig komma, ty modern var
aldrig ledig och gick aldrig ut. Solen hade hon ännu icke
sett, men när hon stundom satt på gården och med
hufvudet bakåtlutadt tittade upp åt husväggen, öfver takkanten,
såg hon, att det lyste ljust däruppe och att det var
mycket blått. Men när vintern kom och det låg svall-is i
portgången, då var hon instängd hela dagen i den trånga
kammaren, där det var så mörkt, att ljus måste brinna på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
