Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kunglig revolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När ingen vågade ge replik, tog han själf ledningen och
beslöt att älskvärdt vidröra de innevarande personerna med
sitt trollspö: slog sig ner vid bordet, tog ett glas och
började den magiska séancen.
Men Pechlin, som kände den kungliga magien, gjorde sig
hård och väpnade sig med sin tunga, som kunde vara både
hvass och giftig.
Anckarström stängde af sig, tagande en resignerad min,
som kunde betyda: prata på du, jag kommer ändå!
»Här sitter alltså min gamle vän Pechlin», började
kungen, »och han konspirerar som vanligt, men ovanligt nog
med ungdomen. – Nå, hvad konspirera ni om? Vet ni
inte, att jag är den förste konspiratören i riket, att jag
gifvit er friheten, och framför allt tryckfriheten?»
»Tryckfriheten under boktryckarens censur», afbröt Pechlin.
»Och Halldin, som skref mot brännvinet, höll på att mista
hufvudet. Det var längesen Ers Majestät skref om
tryckfriheten att den var en välsignelse, som ej låter regenten vara
okunnig om folkets tänkesätt; och det här: Hade
tryckfriheten varit tillåten i förra århundradet, att upplysa regenten
om dess sannskyldiga väl, hade törhända konung Carl XI
ej gjort sådana författningar på säkerhetens bekostnad, som
gjorde konungamakten förhatlig ...»
Konungen kunde icke bli ond på Pechlin, emedan denne
hade ett så godt sätt och tillhörde det slags människor,
som man icke kan bli ond på, man vet icke hvarför. Men
han skulle icke ha blifvit det nu heller, om han icke hade
hört ett kort undertryckt skratt från en af sällskapet, som
han icke observerat, emedan denne suttit så, att han ej kunde
ses af konungen.
Det var Anckarström, som nu först blef synlig. Den
min konungen nu antog var alldeles obeskriflig; hans
ansikte förvandlades och förlorade all styrsel; musklerna
hoppade om hvarandra, och ögonen kröpo omkring i hufvudet,
som om de sökte en vrå att gömma sig; struphufvudet
bokstafligen sprang upp och ner, synligt ofvanför
halsbindeln. Och hela mannen såg ut som om han ville kräkas
upp sig själf.
Orsaken till detta hat mellan de två har aldrig blifvit
utredd. Några vilja tillskrifva det en medfödd antipati: »de
voro födda fiender»; andra vilja datera det från
Anckarströms page-tid, då han möjligen blifvit vittne till något,
som Gustaf III helst af allt velat dölja; en memoarförfattare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
