- Project Runeberg -  Äfventyr under vandringar i gamla och nya verlden /
108

(1862) [MARC] Author: Heinrich Leopold Stiehler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

våren, när den för det späda gräsets skull måste ner i
de lägre dalarna, tyckes äfven dess försiktighet hafva
tillväxt. Hvarje djur för sig är vaksamt, och i sjelfva nästet
håller det alltid hufvudet upprätt. När de befinna sig på
bete, står dessutom en särskild bock som vakt på den
närmaste höga klippan och lyfter hvarje ögonblick, skarpt
spejande och vädrande, hufvudet i höjden. En ovanlig
skarp lukt kommer detta djur under de många förföljelserna
väl till pass, och man kan redan deraf sluta till
stengetsjägarens mödor och omsigt, som vill räkna på en
lycklig utgång af sin jagt.

Ofta måste jägaren, som redan före soluppgången
söker att vara uppe på de högsta klippväggarna, krypa långa
sträckor på magen för att icke blifva sedd och beständigt
gå emot vinden, för att hans grannskap skall kunna
undgå stengetens skarpa lukt. Hans klädsel är lätt;
endast det nödvändigaste till uppehälle och dryck förer han
med sig jemte sin bössa och sin alpstaf. Hans skor äro
starkt spikade, ofta försedda med snösulor och ofta äfven
bestrukna med furuhartz, hvilket ofta förnyas för att
undvika halkningar. Kommen till ort och ställe och ändtligen
hafvande sitt rof för ögonen, lägger han kallblodigt an
sin bössa öfver klippan och trycker af. Men har han icke
dödligt träffat sitt byte, så springer detta med samma
lätthet derifrån, ehuru ofta endast på trenne ben och ofta
med uthängande inelfvor; ja, som djuren äro särdeles
seglifvade och i sina gömslen snart ånyo repa sig, så har
man ofta skjutit stengetter, som efter att hafva blifvit
krymplingar varit fullkomligt tillfrisknade; så har man
anträffat en dylik, som flera år efter sitt första sårande blef
skjuten och hvars förut sönderskjutna ben blifvit läkt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/afventyrva/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free