- Project Runeberg -  Äfventyr under vandringar i gamla och nya verlden /
109

(1862) [MARC] Author: Heinrich Leopold Stiehler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



ehuru det nu växte uppåt. Icke alltid lyckas skottet, och
jägaren blifver oaktadt sin varsamhet bemärkt; hastigt
stampar den honom upptäckande stenbocken med fötterna
i marken och uppgifver en skrällande hvissling, som han
uthåller så länge som han förmår draga andan. Hela
sällskapet springer plötsligen i skock, och huller om
buller bär det i fyrsprång berget uppföre. Då återstår för
jägaren intet annat än att titta efter sitt undsluppna byte,
och ett skott på långt håll och på måfå gagnar
vanligtvis ej till mycket; en stenget, hvars båda bakben blifvit
afskjutna, kan också endast med de båda frambenen
obegripligt hastigt fortskaffa sig öfver kala berg eller isfält,
och det hela half- och helmilslånga sträckor i taget.

Inom några minuter är med ett ord hela hjorden
försvunnen, och att följa den, är för det mesta omöjligt;
ofta är det starka blodspåret borta vid en klippa, och det
skygga djuret, som icke ville invänta jägaren, har redan
störtat sig i djupet. Sker flykten åter i djup snö, som
ännu är kram, så hämmas denna betydligt genom det
ständiga nedsjunkandet deri. Dock har en jägare åsett, huru
sju stengetter, som måste taga till flykten öfver ett djupt,
löst snöfält, alltid ställde så till, att de eftersta sprungo
öfver ryggen på de före dem gående och så öfver alla
kamraterna, tills de väl förbi dem stadnade sjelfva i
spetsen, hvarefter de andra i sin ordning gjorde sammaledes,
till dess de inom en kort stund hade hunnit öfver snön.

Blifver en hona anträffad med en unge, så öfvergifva
de båda icke hvarandra, och stupar det ena djuret, så
blifver ofta äfven det andra ett offer för den trogna
kärlek, hvarmed det på alla sidor slickar om det störtade.
Men redan tidigt lärer den gamla den unga varsamhet;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/afventyrva/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free