- Project Runeberg -  Äfventyr under vandringar i gamla och nya verlden /
147

(1862) [MARC] Author: Heinrich Leopold Stiehler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kängurun, Näbbdjuret och Emu'n i Nya Holland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gamla hönorna lägga sina ägg. Nej, framför allt intressanta
äro kängurun, näbbdjuret och emun. Emellan
rof- och gnagaredjuren stå pungdjuren, hvilka så kallas,
emedan de bära sina efter våra åsigter för tidigt födda
ungar månadertals i sina af tvenne hudverk bildade fickor.
I dessa hänga ungarne skyddade och värmda af bröstspenarna.
Det största pungdjuret är jättekängurun med korta
fram-, men så långa bakben, att det tager skutt af 12 och
ända till 26 à 28 fot. Vigare luftspringare torde icke
någon akrobattrupp kunna uppvisa.

Detta kommer sig deraf, att kängurun rörer sig alltid
springande på sina fyrtåiga bakfötter, och öfning gör
allestädes mästaren; den starka svansen begagnas som ett
femte ben vid springande och sittande. Detta Australiens
gråbruna största landtdjur blef första gången upptäckt
1779 af den djerfva verldsomseglaren, kapten Cook.
Djuret lefver i stora hjordar på gräsrika marker alltid gerna
i närheten af dammar och floder samt är ett värdefullt
vildbråd, som man för dess kötts och skinns skull ifrigt
jagar. Ehuru känguruerne äro ganska skygga, slåss de
dock tappert, när de komma i trångmål, så att icke på
långt när alla hundar låta hetsa sig på dem. I stället
för att gripa till flykten, sätter sig den starka hanen till
motvärn och söker att antingen nedslå hundarna med
baktassarna eller ock klämma dem till sig med framfötterna
och i denna belägenhet såra dem svårt, ja ofta dödligt.
Egentligen äro de dock af ett så fromt skaplynne, att de
lätteligen låta sig tämjas och äfven fortplanta sig i
fångenskapen (så t. ex. förut på Påfågelön vid Potsdam och
nu sednast i London), så att de icke allenast derigenom,
utan äfven med afseende på sin inre byggnad ganska ofta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/afventyrva/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free